Dagen jag gav upp

Den kala klockans tickande ekade i den tomma korridoren.
Tick, tack, tick, tack.
Alla dörrar var stängda och det enda som bröt ingentinget var den röda lampan som irriterat lös i mörkret. Personalen gick förbi mig utan att ge mig någon notis alls, som om jag var luft, som om jag inte fanns.
Dom försvann in i rummet med den röda lampan, dörren stängdes bakom dem, tystnaden och lugnet lade sig igen.

Hur kom jag hit, varför stod jag här?
Min dörr stod på glänt och jag kikade in genom dörren. Min säng stod rakt innanför med huvudändan mot det stora fönstret. De långa vita gardinerna hängde bakom sänggaveln med den ena sidan liggandes över ryggen på en avstolarna som fortfarande stod framme från besöket tidigare på kvällen.
Min man hade varit där och hälsat på tillsammans med mina barn, eller rättare sagt hade de tagit farväl. Jag hade inte svarat, inte för att jag inte velat utan för att jag inte kunnat. Jag hade varit fjättrad i min trasiga kropp och inte förmått använda den kraft som behövs för att öppna ögonen, forma munnen och använda stämbanden.

Nu stod jag i hallen, utan att känna någon smärta alls.
I sängen kunde jag se att det låg någon, någon som låg alldeles stilla. Stilla och tyst.
Jag tog några steg mot mitt rum och försökte titta närmre på personen som låg där.
Det var ett smalt utrymme mellan dörren och karmen men med smidighet tog jag mig emellan. Jag smög fram till sängen och såg ner på kvinnan som låg där. Hon var tunn, blek och helt stilla. Det såg ut som om kvinnan som låg där aldrig kunnat röra sig, som om hon var gjord av papier maché, som om hon skulle gå sönder, bli till damm om man rörde vid henne.
Ändå kunde jag inte låta bli att röra vid kvinnan, den tunna bleka kvinna som var jag själv.
Jag lade handen över kvinnans panna och strök över håret. En tår letade sig ner över min kind. Samma kind som den tunna kvinnan hade haft en gång. En livfull och rosig kind. Minnena började strömma genom handen, upp i armen och till huvudet på mig medan jag stod och gråtande strök över kvinnan, tag efter tag efter tag.
Kvinnan hade familj, barn, man, en framtid.
Jag borde fått ett långt och lyckligt liv.
Minnena som strömmade in i mig innehöll både lycka och sorg, framgångar och motgångar, kärlek och svek och jag fylldes av en bitter känsla, en känsla av förtvivlan och orättvisa.

Någon stod vid dörren, en skugga. Någon utan vare sig ansikte eller skarpa konturer, någon, eller något utan riktig färg var tillbaka igen.
Någon eller något diffust hade kommit för att avsluta det som påbörjats för några dagar sedan.
Jag stod med ryggen vänd, men ändå kunde jag känna blicken som var fäst på mig. Ändå kunde jag se framför mig dess uppenbarelse, jag såg inte, jag visste. Kärleken som fanns i dess blick drog som en svag varm vind över mig och jag vände mig om.

I skuggan uppenbarade sig ansikten från min historia, min mormor, morfar. Mina släktingar som lämnat mig, som gått samma väg innan mig.
Jag såg rakt in i kärleken och visste vart jag skulle gå, vart jag var på väg.
En sista gång vände jag mig mot den bleka kvinnan i sängen, jag böjde mig fram och placerade en varm kärleksfull kyss i pannan. I min egen panna, den torra, bleka och svala pannan.
Kvinnan tog ett djupt andetag, luften lämnade hennes lungor för sista gången och en känsla av frid infann sig i hennes ansikte.
Jag lät min hand smeka över hennes ansikte en sista gång medan jag vände mig mot gestalten som väntade på mig i dörren.
Jag stegade långsamt över golvet mot kärleken som slog mot mig som de starka varma solstrålarna en vacker sommardag.
Gestalten omslöt mig i sina armar så jag försvann i hans famn, försvann för alltid.

Korridoren låg mörk och tyst, klockan tickade på i samma takt, ekande i det tomma tysta utrymmet. Det enda som bröt mörkret var den röda lampa sig indikerade att något hänt inne i rummet. Mitt rum.
Personalen vandrade tysta genom korridoren, de sa inget. Båda visste vad som väntade dem.

Följ min blogg med bloglovin

Olyckan

Smärtan var olidlig.

Den fyllde hela min kropp, det gick inte att känna var den utgick ifrån, den bara var där, domnande.
Jag ville skrika men orkade inte, det var för bedövande, jag använde all kraft jag hade för att kunna stanna kvar.
Jag greppade mentalt efter något att hålla mig fast vid för att klara av att genomlida denna smärtsamma upplevelse.
En tyngd låg över min kropp och dolde mig från undre kanten av bröstkorgen och nedåt.
Jag kunde inte röra mig, och även om jag kunnat så hade jag nog inte velat, smärtan var för överväldigande. Allt kändes dimmigt och tyst. Ensamheten kom krypande.
Jag var ensam.
Tillsammans med ensamheten kom en känsla till, den var svag till en början men tog över mer och mer.

Skräcken.

Skulle jag dö?
Skulle jag dö, ensam?
Nej, det var fel.
Jag hade alldeles för mycket kvar, mina barn.
Mina barn, skulle de vara tvungna att växa upp utan mamma? Det var inte rättvist, vad hade de gjort?
Jag ville inte dö, jag var inte redo.
Tårarna började rinna ner för kinderna och munnen fylldes av en smak av metall.
Något rann från min mungipa och jag hostade till.
Hostningen kändes som knivar i kroppen och jag blev ännu räddare.
Nu ville jag skrika ännu mer, jag ville kasta bort bilen över mig som en superhjälte och flyga hem till mina barn som behövde mig.
Jag slöt ögonen och såg deras ansikten framför mig, deras oskyldiga ansikten som förvreds i sorg och rädsla när någon främmande människa berättade för dem att deras mamma aldrig skulle komma hem igen.
Skräcken, sorgen och ensamheten blev större och större, och smärtan.

Plötsligt kände jag att det fanns någon där, jag vände mig om och såg en svag kontur av någon som lutade sig över mig.
Jag kunde inte se något ansikte eller konturer, bara en diffus skepnad, som en silhuett av någon, eller något.
När jag såg skepnaden försvann skräcken, ensamheten, sorgen och smärtan. Då visste jag vad det var jag såg på, men jag var inte rädd längre.
Jag kände bara kärlek, lugn och längtan. En längtan till något som jag inte kunde sätta ord eller bilder på, men jag visste att vad det än var så skulle jag uppnå det tillsammans med denna diffusa figur som lutade sig över mig utan att säga ett ord.
Sakta blev hans uppenbarelse klarare och starkare, i samma takt blev resten av världen mer och mer diffus och transparent.
Jag tog uppenbarelsens hand och satte mig upp, långsamt reste jag mig och vände mig om för att se på min trasiga kropp som låg kvar under bilen.
En röd rännil av blod hade tagit sig från min mun till min hals och kinderna var våta av tårar från ögonen som såg efter mig medan jag sakta lämnade kroppen.
Allt annat runt omkring var som i en dimma, det var bara min kropp som var framträdande i världen.
Långt bort i fjärran kunde jag höra sirenerna från ett utryckningsfordon och jag sträckte mig mot min kropp en sista gång i ett försök att ta mig tillbaka. I samma ögonblick kände jag att det var åt det andra hållet jag skulle, jag var på väg därifrån.
Medan jag följde efter den kärleksfulla och tröstande gestalt som hämtat mig kunde jag höra röster från människor som försökte laga min trasiga kropp.
Jag fortsatte upp mot det starka ljus som sken över mig och som lockade med tillfredställelse, hopp och kärlek.

Det var bara några steg till innan jag var framme, och borta för alltid, handen försvann in i det ljusa och verkade försvinna och bli ett med kärleken och allting.
Jag ville vända mig om, men samtidigt ville jag bara bort från det tunga liv som så brutalt blivit avbrutet.

Det small till.
Allt blev svart.
Ljuset försvann, kärleken, hoppet och gestalten var borta.
Smärtan var tillbaka.
Jag slog upp mina ögon och såg upp en främlings ögon, en främling som lugnande strök mig över kinden och sa:
-Du kommer klara det här.
Jag skulle få komma hem till mina barn igen.
Smärtan försvann och jag somnade in i en mörk sömn med hoppet kvar.

Jag var tillbaka.