Olyckan

Smärtan var olidlig.

Den fyllde hela min kropp, det gick inte att känna var den utgick ifrån, den bara var där, domnande.
Jag ville skrika men orkade inte, det var för bedövande, jag använde all kraft jag hade för att kunna stanna kvar.
Jag greppade mentalt efter något att hålla mig fast vid för att klara av att genomlida denna smärtsamma upplevelse.
En tyngd låg över min kropp och dolde mig från undre kanten av bröstkorgen och nedåt.
Jag kunde inte röra mig, och även om jag kunnat så hade jag nog inte velat, smärtan var för överväldigande. Allt kändes dimmigt och tyst. Ensamheten kom krypande.
Jag var ensam.
Tillsammans med ensamheten kom en känsla till, den var svag till en början men tog över mer och mer.

Skräcken.

Skulle jag dö?
Skulle jag dö, ensam?
Nej, det var fel.
Jag hade alldeles för mycket kvar, mina barn.
Mina barn, skulle de vara tvungna att växa upp utan mamma? Det var inte rättvist, vad hade de gjort?
Jag ville inte dö, jag var inte redo.
Tårarna började rinna ner för kinderna och munnen fylldes av en smak av metall.
Något rann från min mungipa och jag hostade till.
Hostningen kändes som knivar i kroppen och jag blev ännu räddare.
Nu ville jag skrika ännu mer, jag ville kasta bort bilen över mig som en superhjälte och flyga hem till mina barn som behövde mig.
Jag slöt ögonen och såg deras ansikten framför mig, deras oskyldiga ansikten som förvreds i sorg och rädsla när någon främmande människa berättade för dem att deras mamma aldrig skulle komma hem igen.
Skräcken, sorgen och ensamheten blev större och större, och smärtan.

Plötsligt kände jag att det fanns någon där, jag vände mig om och såg en svag kontur av någon som lutade sig över mig.
Jag kunde inte se något ansikte eller konturer, bara en diffus skepnad, som en silhuett av någon, eller något.
När jag såg skepnaden försvann skräcken, ensamheten, sorgen och smärtan. Då visste jag vad det var jag såg på, men jag var inte rädd längre.
Jag kände bara kärlek, lugn och längtan. En längtan till något som jag inte kunde sätta ord eller bilder på, men jag visste att vad det än var så skulle jag uppnå det tillsammans med denna diffusa figur som lutade sig över mig utan att säga ett ord.
Sakta blev hans uppenbarelse klarare och starkare, i samma takt blev resten av världen mer och mer diffus och transparent.
Jag tog uppenbarelsens hand och satte mig upp, långsamt reste jag mig och vände mig om för att se på min trasiga kropp som låg kvar under bilen.
En röd rännil av blod hade tagit sig från min mun till min hals och kinderna var våta av tårar från ögonen som såg efter mig medan jag sakta lämnade kroppen.
Allt annat runt omkring var som i en dimma, det var bara min kropp som var framträdande i världen.
Långt bort i fjärran kunde jag höra sirenerna från ett utryckningsfordon och jag sträckte mig mot min kropp en sista gång i ett försök att ta mig tillbaka. I samma ögonblick kände jag att det var åt det andra hållet jag skulle, jag var på väg därifrån.
Medan jag följde efter den kärleksfulla och tröstande gestalt som hämtat mig kunde jag höra röster från människor som försökte laga min trasiga kropp.
Jag fortsatte upp mot det starka ljus som sken över mig och som lockade med tillfredställelse, hopp och kärlek.

Det var bara några steg till innan jag var framme, och borta för alltid, handen försvann in i det ljusa och verkade försvinna och bli ett med kärleken och allting.
Jag ville vända mig om, men samtidigt ville jag bara bort från det tunga liv som så brutalt blivit avbrutet.

Det small till.
Allt blev svart.
Ljuset försvann, kärleken, hoppet och gestalten var borta.
Smärtan var tillbaka.
Jag slog upp mina ögon och såg upp en främlings ögon, en främling som lugnande strök mig över kinden och sa:
-Du kommer klara det här.
Jag skulle få komma hem till mina barn igen.
Smärtan försvann och jag somnade in i en mörk sömn med hoppet kvar.

Jag var tillbaka.