Dagen jag gav upp

Den kala klockans tickande ekade i den tomma korridoren.
Tick, tack, tick, tack.
Alla dörrar var stängda och det enda som bröt ingentinget var den röda lampan som irriterat lös i mörkret. Personalen gick förbi mig utan att ge mig någon notis alls, som om jag var luft, som om jag inte fanns.
Dom försvann in i rummet med den röda lampan, dörren stängdes bakom dem, tystnaden och lugnet lade sig igen.

Hur kom jag hit, varför stod jag här?
Min dörr stod på glänt och jag kikade in genom dörren. Min säng stod rakt innanför med huvudändan mot det stora fönstret. De långa vita gardinerna hängde bakom sänggaveln med den ena sidan liggandes över ryggen på en avstolarna som fortfarande stod framme från besöket tidigare på kvällen.
Min man hade varit där och hälsat på tillsammans med mina barn, eller rättare sagt hade de tagit farväl. Jag hade inte svarat, inte för att jag inte velat utan för att jag inte kunnat. Jag hade varit fjättrad i min trasiga kropp och inte förmått använda den kraft som behövs för att öppna ögonen, forma munnen och använda stämbanden.

Nu stod jag i hallen, utan att känna någon smärta alls.
I sängen kunde jag se att det låg någon, någon som låg alldeles stilla. Stilla och tyst.
Jag tog några steg mot mitt rum och försökte titta närmre på personen som låg där.
Det var ett smalt utrymme mellan dörren och karmen men med smidighet tog jag mig emellan. Jag smög fram till sängen och såg ner på kvinnan som låg där. Hon var tunn, blek och helt stilla. Det såg ut som om kvinnan som låg där aldrig kunnat röra sig, som om hon var gjord av papier maché, som om hon skulle gå sönder, bli till damm om man rörde vid henne.
Ändå kunde jag inte låta bli att röra vid kvinnan, den tunna bleka kvinna som var jag själv.
Jag lade handen över kvinnans panna och strök över håret. En tår letade sig ner över min kind. Samma kind som den tunna kvinnan hade haft en gång. En livfull och rosig kind. Minnena började strömma genom handen, upp i armen och till huvudet på mig medan jag stod och gråtande strök över kvinnan, tag efter tag efter tag.
Kvinnan hade familj, barn, man, en framtid.
Jag borde fått ett långt och lyckligt liv.
Minnena som strömmade in i mig innehöll både lycka och sorg, framgångar och motgångar, kärlek och svek och jag fylldes av en bitter känsla, en känsla av förtvivlan och orättvisa.

Någon stod vid dörren, en skugga. Någon utan vare sig ansikte eller skarpa konturer, någon, eller något utan riktig färg var tillbaka igen.
Någon eller något diffust hade kommit för att avsluta det som påbörjats för några dagar sedan.
Jag stod med ryggen vänd, men ändå kunde jag känna blicken som var fäst på mig. Ändå kunde jag se framför mig dess uppenbarelse, jag såg inte, jag visste. Kärleken som fanns i dess blick drog som en svag varm vind över mig och jag vände mig om.

I skuggan uppenbarade sig ansikten från min historia, min mormor, morfar. Mina släktingar som lämnat mig, som gått samma väg innan mig.
Jag såg rakt in i kärleken och visste vart jag skulle gå, vart jag var på väg.
En sista gång vände jag mig mot den bleka kvinnan i sängen, jag böjde mig fram och placerade en varm kärleksfull kyss i pannan. I min egen panna, den torra, bleka och svala pannan.
Kvinnan tog ett djupt andetag, luften lämnade hennes lungor för sista gången och en känsla av frid infann sig i hennes ansikte.
Jag lät min hand smeka över hennes ansikte en sista gång medan jag vände mig mot gestalten som väntade på mig i dörren.
Jag stegade långsamt över golvet mot kärleken som slog mot mig som de starka varma solstrålarna en vacker sommardag.
Gestalten omslöt mig i sina armar så jag försvann i hans famn, försvann för alltid.

Korridoren låg mörk och tyst, klockan tickade på i samma takt, ekande i det tomma tysta utrymmet. Det enda som bröt mörkret var den röda lampa sig indikerade att något hänt inne i rummet. Mitt rum.
Personalen vandrade tysta genom korridoren, de sa inget. Båda visste vad som väntade dem.